Har jag haft lyckan att flera gånger hitta, och sorgen att flera gånger förlora.

År 2010 var vi, jag och mamma, och hälsade på hos mina gudföräldrar som har två barn, båda tjejer i omkring min ålder. De hade två katter och en häst. Hästen, som jag föll plask för var en korsningsponny, gotlandsruss och engelskt fullblod, och hade med sin förra ägare tävlat på galopp med fina resultat, men nu var han ridhäst. Han var fux med bläs och två vita strumpor, den absolut finaste varelsen på fyra ben och svans jag någonsin hade mött, jag blev störtkär.

-Hans namn var Sweet Musseron, ett namn jag sent skulle glömma.

Vi fixade iordning honom länge, ryktade och ryktade, borstade och borstade. Han hade stribläs som gick över hela ansiktet och han passade som handen i handsken i sitt pullarträns och luddmudden under sadeln, jag var såld på honom innan jag ens hade suttit upp.

Hannah, den äldsta dottern började och rida honom, så att hon skulle kunna ge mig tips och känna hur hans dagsform var, sedan var det min tur.

Han hade perfekt steg, var pigg och glad och verkade leva livet till 100 %, så himla härlig var han. Detta var två år sedan och jag hade då en helt annan ridstil, jag satt mest och ”åkte” häst, så det var tyvärr inte att han gick något bra och så, men det var ju lixom ingenting som förstörde min ridstund, jag sken som en sol, så lycklig var jag!

Jag travade och galopperade, testade och hoppa och gjorde lite skänkelvikningar, men det härligaste av allt var när han la in sin racerväxel i galoppen. Wowow vad han drog på, den känslan var HELT fantastisk, herregud.

Kruxet med det hela var att Musse skulle säljas, han var tillsalu och det enda som jag tänkte på var att: HONOM VILL JAG HA.

Vi ringde ridskolan och kollade vad det skulle kosta med foder, stallplats mm. Men tillslut föll allt på att vi inte hade någon stallplats, så det var en ”heartbreaker”..

Musse är nu såld till en lycklig tjej och han har det säkert hur bra som helst, men ändå hugger det till lite i hjärtat ibland när jag ser bilder på honom och tänker att; han kunde varit min.

Men precis som alla säger, allt ont för något gott med sig, och så även med detta. Jag har fått lyckan att bli medryttare på Bobbo och jag rider nu tusen gånger bättre än vad jag gjorde då, så vi var nog ändå inte menade för att hamna hos varandra, då.

Men man vet ju aldrig vad framtiden för med sig, kanske ses vi någon gång, någon stans, vem vet? ;)

Dagens citat: I loved you once, and I love you still, you are a part of me, and you always will.

/Lisa

Musse.

Bobbo.