Den 10 juni 2012 såg jag dig för första gången. Jag, mamma och Clara hade åkt för att kolla när du tävlade. Ja, vad ska man säga? Kärlek vid första ögonkastet.
Den 24 Juni kom Palle till oss, ett datum att minnas.
Det var väldigt lätt att tycka om dig. Dina ögon var djupa och FULLA av tröst. Ibland gick jag till dig klockan 12 på natten. Varför? För all tröst fanns hos honom. Varför sitta hemma själv och grubbla över framtiden och vad som kommer hända, när man hade sin bästa kompis bara några 100 meter bort?
Jag har aldrig haft det så mysigt med en häst som jag haft det med Palle. Aldrig. Han sökte ganska snabbt stöd hos mig eftersom jag var hos honom HELA tiden, började han lite på mig och jag på honom. The bond between us..
I mer än 1 måndag stod du hos oss. Den månaden har bara susat förbi, och vipps så har vi sagt hejdå..? Jag KOMMER hälsa på dig. Ofta. Så ofta jag kan.
Samtidigt känns det bra. Jag VET att Palle har det bra där han bor. Älskad av hela familjen, har en kompishäst och får tävla mycket. Det känns bra.
Alla har perioder där dom är nere, ledsna och kanske som instängda i ett "skal".. Jag är mitt uppe i min.
Det kan vara för saker som har hänt, saker som ska hända eller som kanske aldrig hände?
Igår red jag ut på Palle själv, min näst sista tur på honom. Sorgligt? Jo tack. Speciellt när det kom fram en liten flicka som sa:
- Vilken fin häst du har! Blev först otroligt glad, att hon tyckte Palle var fin och vågade säga det, och att hon trodde att han var min.. Sen kom sanningen ikapp mig. Palle är inte min, och nu är han tillbaka hos hans ägare..
Men till dig allra käraste Palle:
Tack för att du gjort min sommar speciell, snart möts vi igen älskade kompis <3
Med hjärtat hårt bankande och tårarna rinnade ner för kinderna skrev jag det här inlägget... Hoppas ni uppskattade det, släng gärna in någon kommentar !
/Emelie
You will be with me, wherever I go <3